Muchas text, men tycker att den är fin :)
Förvirrat satte jag ner handen i en tjärn. Jag drog upp den direkt, men jag stirrade ner på ett ansikte som inte tillhörde mig. Ögonen satt djupt och dröp av sorg och något annat. Det var något som inte fanns där. Livsviljan. Det var en död kvinnas ansikte jag tittade på. Munnen darrade av ansträngning att hålla tillbaka tårarna och ansiktet drog ihop sig av smärtan från det inre. Det brast inom mig. Om jag hade trott att det hade gjort det innan hade jag gett mig själv en dumhets medalj. Det här var ofattbar smärta. Som att brinna i helvetet.
Jag gick sönder. Det var inte ens jag kvar i min egen kropp längre. Det var som att stirra på någon annan. En främling som hade slagit sig ner i min kropp. Vart jag hade tagit vägen visste jag inte. Antagligen hade jag krupit in i min allra djupast vrå av min själ och hoppades på att någon annan skulle lösa allt. Trots det visste jag om att det inte skulle komma någon annan. Det fanns bara jag och min egen sorg. Sorgen som finns ingrävd i varje människa och försöker bryta sig fram och kasta en skugga över ens värld.
