Sarah MC

Att älska är abstrakt

Du kan inte ta på det

Du kan inte känna på det

Du kan inte se det

Men du kan känna det som om du aldrig kännt något annat

 

Jag vill göra det till ett subjekt

Så jag kan ta fram det ur bakfickan

Mosa sönder en betong vägg

Så starkt vill jag älska

 

Den dagen din betong vägg faller

Då älskar jag som inten annan kan

Då älskar jag subjektivit

 

 

Hennes blick sökte efter det dolda vid horisonten. Smärtan i hennes inre rev sönder henne. Tiden hade inte läkt såren. Med tiden som hade gått sen dagen..., dagen... När det hon inte ens tänkte hade hänt hade bara infekterat. Gjort henne svagare än ett halmstrå. Starkare än vinden som slet i hennes hår. Djupare än de djupaste hav. Det enda hon ville var att slita sig fri. Lämna allt som hänt bakom sig. Ändå kunde hon inte...

 

Med blicken fångade hon allt som rörde sig. Ändå såg hon ingenting. Hon stirrade in i ett inre som ruttnade. Hennes inre. Försökte tvinga undan bilderna som rusade framför hennes tomma ögon. Bilder som inte fanns. Minnen. Så bitterljuva. Hon ville ha kvar dem. Luta sig emot dem. Värma sig på dem. Det var ett gift. Hon kunde inte leva utan dem. Hon kunde inte leva med dem.

 

Hon borde inte jaga dem. Hon borde fly från allt som kunde påminna henne. Flytta längre än vingar kunde bära. Längre än en tanke kunde färdas. Så långt att allt skulle försvinna. Längre än smärtan kunde hitta.

Livet är lätt

 

Som en fjäder flyger det förbi framför en

 

Precis så nära att man känner vittringen av det

 

Men tillräckligt långt bort för att man inte ska kunna nå det

 

Desto närmare det kommer desto lugnare blir man

 

Tinar det bort vispar man panikslaget runt för att hitta det

 

Istället för att fånga det för man bort det

 

Så är livet skrivet

Det var en gång en prins.
Han var vackrare än alla andra prinsar.
Han var den fagraste man du någonsin skulle skåda.
Han hade en vacker springare och en stort svärd.
Han hade räddat många prinsessor från farliga drakar.
Han hade tagit med dem hem, ovetande om framtiden.
Hemma i slottet hade de andra prinsarna charmatbrallorna av prinsessorna.
Den vackra prinsen hade tyst gått sin väg.

En dag när solen stod som högst såg han en man komma ridande.
Han talade med prinsen:
- Min dotter har blivit kidnappad av en drake!
Prinsarna tittade på varandra.
Ingen ville ge sig av ifrån tryggheten i slottet.
Den vackra prinsen steg fram och talade:
- Jag räddar er dotter.
Han sadlade sin springare och satte på sig rustningen med tungt hjärta.
Han hade inte räddat någon prinsessa på mycket länge.

Han kom till borgen där draken höll prinsessan fången.
Han talade länge och väl med draken.
När tillslut draken inte stod ut med prinsens pladder flög den sin väg.
Prinsen räddade den fagraste av prinsessor.
Han red hem med henne under tystnad.
Inte ett ord sa han till henne, inte förrän de var i slottet.
- Nu är du framme, din far kommer bli glad att se dig.
- Man far är död, sa hon tyst.
Prinsen som inte trodde på spöken fnös.

Den kvällen blev det stor bal.
Alla ville dansa med den nya prinsessan.
Hon ville inte dansa med någon.
När kvällen led mot sitt slut gick hon till den vackra prinsen.
Hon frågade om han ville dansa.
Långsamt gick de ut på dansgolvet där de dansade länge.

Den natten kom alltid prinsen att minnas.
Den natten blev han kär.
Nästa dag hade inte prinsessan några byxor på sig.
En av de andra pinsarna hade charmat de av henne.

I den stillaste och mörkaste natten försvann prinsen.
Vakterna sa att de hade sett honom med prinsessans far.
Där prinsen hade gått med sin springare bredvid mannen.
Aldrig efter den dagen har någon sett honom.
Aldrig efter den dagen har prinsessorna varit så sorgsna.
Dagen den vackra prinsen försvann försvann också deras hjälte...

Sometimes you'll have to lose it to see what you had

Förvirrat satte jag ner handen i en tjärn. Jag drog upp den direkt, men jag stirrade ner på ett ansikte som inte tillhörde mig. Ögonen satt djupt och dröp av sorg och något annat. Det var något som inte fanns där. Livsviljan. Det var en död kvinnas ansikte jag tittade på. Munnen darrade av ansträngning att hålla tillbaka tårarna och ansiktet drog ihop sig av smärtan från det inre. Det brast inom mig. Om jag hade trott att det hade gjort det innan hade jag gett mig själv en dumhets medalj. Det här var ofattbar smärta. Som att brinna i helvetet.

 

Jag gick sönder. Det var inte ens jag kvar i min egen kropp längre. Det var som att stirra på någon annan. En främling som hade slagit sig ner i min kropp. Vart jag hade tagit vägen visste jag inte. Antagligen hade jag krupit in i min allra djupast vrå av min själ och hoppades på att någon annan skulle lösa allt. Trots det visste jag om att det inte skulle komma någon annan. Det fanns bara jag och min egen sorg. Sorgen som finns ingrävd i varje människa och försöker bryta sig fram och kasta en skugga över ens värld.