Fallen Ängel
Hennes blick sökte efter det dolda vid horisonten. Smärtan i hennes inre rev sönder henne. Tiden hade inte läkt såren. Med tiden som hade gått sen dagen..., dagen... När det hon inte ens tänkte hade hänt hade bara infekterat. Gjort henne svagare än ett halmstrå. Starkare än vinden som slet i hennes hår. Djupare än de djupaste hav. Det enda hon ville var att slita sig fri. Lämna allt som hänt bakom sig. Ändå kunde hon inte...
Med blicken fångade hon allt som rörde sig. Ändå såg hon ingenting. Hon stirrade in i ett inre som ruttnade. Hennes inre. Försökte tvinga undan bilderna som rusade framför hennes tomma ögon. Bilder som inte fanns. Minnen. Så bitterljuva. Hon ville ha kvar dem. Luta sig emot dem. Värma sig på dem. Det var ett gift. Hon kunde inte leva utan dem. Hon kunde inte leva med dem.
Hon borde inte jaga dem. Hon borde fly från allt som kunde påminna henne. Flytta längre än vingar kunde bära. Längre än en tanke kunde färdas. Så långt att allt skulle försvinna. Längre än smärtan kunde hitta.
