Skräckfilmer i verkligheten
Vaknade tidigt
Gör jag alltid när jag kan sova ut
Gick upp och åt frukost
Masar mig upp och får så sjukt ont i magen
Tror jag ska ta fram en kniv och slafsa sönder den i protest
Självklart gör jag inte det (gillar trots allt min mage i de allra flesta lägen)
Hur som helst blir det ett himla tjat från mamma:
"Sarah, är du klar?"
"Ja" (egentligen låg jag under täcket och va fullt upptagen med att tycka synd om mig själv, hade inte tid med henne, heltidssysselsättning att lida av självömkan)
Hon godtar mitt svar i cirka 2 sekunder
"Sarah, är du klar?!"
"Ja!" (ligger fortfarande i sängen)
Fem sekunder senare
"SARAH!"
Jag går upp och mer eller mindre slänger på mig smink
Så bär det av till nån "Artistbutik"
Som i konstnär artist
Mamma kan som vanligt inte prata som normala människor och berättar i stortsätt precis allt om hur hon lyckades glömma lappen med måtten på hemma (skulle få foton, som låg i bilen, inramade)
Är inte så ofta jag tycker hon är pinsam
Det här var en av de gångerna
Till min stora lättnad gick vi inte allt för sent
Åker vidare till Plantagen
Hon köper två krukor
"Mamma, jag tror att dem är lite för stora"
Skiter i min kommentar
De kommer visst få plats!
Efter att vi har ätit lunch åker jag hem till Jonna
Vi snackar massa, som vanligt
Åker till IKEA och äter kyckling
*ring*
Mamma som ringer
"Dem av lite stora, vill du komma hem och ta dem så kan du byta dem när du ändå har bilen"
"Vad var det jag sa?"
Självklart struntar hon i mig igen
Åker och hämtar krukorna och köper nya
Så med två minder krukor i baksätet åker vi till Stensö ("friluftsområde", man kan gå där)
När vi är längst ut rullar det in dimma
Jag börjar tralla på om The Mist (halv skräck)
Jonna som är lättskrämd ber mig hålla käften
Så går vi mot bilen, kankse 2 km dit
Det är mörkt
Och det är skog över allt
Jag skrämmer henne lite
En stammarna har inga barr, kala som lövträd. Bakom de är det mörkt, tjockt mörker. Jag stirrar in, känns som om jag är iakttagen. Jonna ser på mig. Vänder sig om och illtjuter. Jag blir skiträdd. Vi börjar springa. Min puls ligger uppe på sådär 250 slag i minuten. Hon saktar ner och börjar asgarva. Jag stannar bredvid henne och tittar bakåt. Tomt, inte en levande människa.
Svar nej, jag blev inte alls sur ^^
När vi till slut kom till bilen var det som att sätta sig i himmelriket
Och när vi senare kollade i gamla skolkataloger var det som att komma hem till typ... nån rolig prick
Va små alla va
Och va vissa va söta
Och andra inte lika söta (typ jag)
Gör jag alltid när jag kan sova ut
Gick upp och åt frukost
Masar mig upp och får så sjukt ont i magen
Tror jag ska ta fram en kniv och slafsa sönder den i protest
Självklart gör jag inte det (gillar trots allt min mage i de allra flesta lägen)
Hur som helst blir det ett himla tjat från mamma:
"Sarah, är du klar?"
"Ja" (egentligen låg jag under täcket och va fullt upptagen med att tycka synd om mig själv, hade inte tid med henne, heltidssysselsättning att lida av självömkan)
Hon godtar mitt svar i cirka 2 sekunder
"Sarah, är du klar?!"
"Ja!" (ligger fortfarande i sängen)
Fem sekunder senare
"SARAH!"
Jag går upp och mer eller mindre slänger på mig smink
Så bär det av till nån "Artistbutik"
Som i konstnär artist
Mamma kan som vanligt inte prata som normala människor och berättar i stortsätt precis allt om hur hon lyckades glömma lappen med måtten på hemma (skulle få foton, som låg i bilen, inramade)
Är inte så ofta jag tycker hon är pinsam
Det här var en av de gångerna
Till min stora lättnad gick vi inte allt för sent
Åker vidare till Plantagen
Hon köper två krukor
"Mamma, jag tror att dem är lite för stora"
Skiter i min kommentar
De kommer visst få plats!
Efter att vi har ätit lunch åker jag hem till Jonna
Vi snackar massa, som vanligt
Åker till IKEA och äter kyckling
*ring*
Mamma som ringer
"Dem av lite stora, vill du komma hem och ta dem så kan du byta dem när du ändå har bilen"
"Vad var det jag sa?"
Självklart struntar hon i mig igen
Åker och hämtar krukorna och köper nya
Så med två minder krukor i baksätet åker vi till Stensö ("friluftsområde", man kan gå där)
När vi är längst ut rullar det in dimma
Jag börjar tralla på om The Mist (halv skräck)
Jonna som är lättskrämd ber mig hålla käften
Så går vi mot bilen, kankse 2 km dit
Det är mörkt
Och det är skog över allt
Jag skrämmer henne lite
En stammarna har inga barr, kala som lövträd. Bakom de är det mörkt, tjockt mörker. Jag stirrar in, känns som om jag är iakttagen. Jonna ser på mig. Vänder sig om och illtjuter. Jag blir skiträdd. Vi börjar springa. Min puls ligger uppe på sådär 250 slag i minuten. Hon saktar ner och börjar asgarva. Jag stannar bredvid henne och tittar bakåt. Tomt, inte en levande människa.
Svar nej, jag blev inte alls sur ^^
När vi till slut kom till bilen var det som att sätta sig i himmelriket
Och när vi senare kollade i gamla skolkataloger var det som att komma hem till typ... nån rolig prick
Va små alla va
Och va vissa va söta
Och andra inte lika söta (typ jag)
Kommentarer
Trackback
