Tur att man har elefantkänslor som kan klampa hårt
Sitter i min tjurbubbla
Vill att den ska vara gjort av något stenhårt nu
Något som aldrig kommer försvinna från mig
För jag blir trött
Vet att det kommer komma tillbaka
Vet med mig allt
Vet vad jag borde göra
Vet vad jag vill
Varför gör jag då inget av det?
Varför sätter jag mig här?
Skriver så att idioten det hadlar om garanterat kommer läsa det
Fast en idiot är inte helt rätt benämning
Mer korrekt vore en okänslig tölp som verkar finna nöje i att göra mig
Kort sagt
En eloge till puckot som står ut med mig
Diplom till alla som orkar med mig i mina mörka stunder
Och framför allt en medalj till ensamheten som kan kliva fram och ta tag i saker
Till exempel få bukt på min envisa stolthet
För jag må vara relativt liten
Men storthet har jag som en jätte
Fast jag vet i alla fall med mig att jag skulle vara en skärva av mig själv
om något hände, den tanken är inte rolig... Även om han kan se sinnes-
förvirrad ur och som en liten gullig köttbulle ^^
Vill att den ska vara gjort av något stenhårt nu
Något som aldrig kommer försvinna från mig
För jag blir trött
Vet att det kommer komma tillbaka
Vet med mig allt
Vet vad jag borde göra
Vet vad jag vill
Varför gör jag då inget av det?
Varför sätter jag mig här?
Skriver så att idioten det hadlar om garanterat kommer läsa det
Fast en idiot är inte helt rätt benämning
Mer korrekt vore en okänslig tölp som verkar finna nöje i att göra mig
- Ledsen, så ledsen att jag tar tillflykt i min försvarsmaskin som kan mosa det mesta i sin väg (har varit mitt skydd under jobbiga nätter)
- Ilskan, oumbärliga ilska. Kan man hata något mer, men älska det samtidigt? Vad skulle jag gjort utan dig? Troligen förvandlat mina kinder till russin efter att timmar av lipande. Känner inte alls igen mig, brukar vara relativt tuff, krävs mer än disk för att knäcka mig, men tuffheten är borta.
- Sårbarhet, ingår väl egentligen i alla. För anledningen till att jag blir så arg är att jag vet att jag kan bli förgjord. (Jävligt dumt att bli arg på personen då eftersom att det inte direkt är något tilldragande beetende.) Därför eldar jag på min fjärdekänsla.
- Hotet, och att försvara sig. Inte genom ilska utan genom att gå in i mig. Låta mig bli likgiltig mot allt runt mig. Det spelar ingen roll om jag är hemma, eller i Afrika. Här finns bara jag, mitt mest vidriga jag. Där mitt ego är så stort att det inte får plats i mig. Det klampar fram och kräver sin vilja fram, låter ingen annan gå före mig. Jag är mitt uppdrag, det är jag som ska må bra. Till varje pris.
- Ensam. Det finns ingen gång jag känner mig så ensam som när jag blir arg och ledsen, sårbar och indragen på samma gång. Jag stänger ute det jag vill ha hos mig. Tvingar mig att trycka undan känslorna som ursinnigt skakar gallret. Tillslut är dock ensamheten så påtaglig att den smyger ner i fängelsehålan och låser upp för känslorna. Ilskan brukar vid det här laget ha ebbat ut i någon form av bitterhet och har inte ens chans mot dem elefantstora känslorna som kliver ner egot och dess stolthet på marken.
Kort sagt
En eloge till puckot som står ut med mig
Diplom till alla som orkar med mig i mina mörka stunder
Och framför allt en medalj till ensamheten som kan kliva fram och ta tag i saker
Till exempel få bukt på min envisa stolthet
För jag må vara relativt liten
Men storthet har jag som en jätte
Fast jag vet i alla fall med mig att jag skulle vara en skärva av mig själv
om något hände, den tanken är inte rolig... Även om han kan se sinnes-
förvirrad ur och som en liten gullig köttbulle ^^
Kommentarer
Trackback
